fantastrid

Darlings, älskliga vänner, flyktigt bekanta!

Här kommer ett försenat men ack så sedelärande God jul-mejl:

Åka bil med morfar.

När morfar öppnar garagedörren sopar han bort snön utanför. Som om det skulle göra någon skillnad för vägen som han kommer att köra på. Som om bilen skulle dra med sig snö ut till den redan snöiga vägen och göra den mer snöig. Sen sopar morfar grannens garagetröskel också och säger: "Han brukar aldrig sopa min när han sopar sin, men jag står över sådant, jag sopar bådas!".

Låt denna något självgoda men ändå hjärtskärande anekdot bli till ett ledord för vårt nya 2010! Sopa din grannes tröskel även om inte han sopar din! Stå över snålhet och småaktighet om du kan! Sprid kärlek och generositet så som metroutdelarna sprider sina tidningar på stan! (Om-ni-kan-alltså-det-är-inte-alltid-så-lätt.) Det känns ofta skönt när man orkar göra det. De gångerna man orkar. (Oj-det-kanske-blev-lite-hurtig-nu-men-skit-samma...)

Jag klistrar in en klämmig bild här under och hoppas att vi ses i tvättstugan i år!

Min kontinentala exil går mot sitt slut och smärtsamt ser jag mina sista Parisveckor glida mej ur händerna.

På senare tid måste jag säga att hon verkligen skärpt sej bra, Paris. Hon har varit precis som man väntar sej, kanske bättre. Meningen med kontinenten är plötsligt så uppenbar! Man ska sitta vid kanten av en kanal och dricka vin eller promenera sin hund på en av de där broarna i snirkligt järn. Kanske spela lite Boule med gubbarna i basker eller ljuga ikapp om det senaste på en parkbänk. Man ska inte jobba, inte pendla två timmar om dagen till ett bittert arbetsklimat i förorten.

Tänk om någon bara hade berättat tidigare om detta och om Pont des arts, Crimée, Chateau Rouge, St. Martin, och Parc des Buttes Chaumont! Då hade jag ju verkligen seriöst övervägt att flytta hit för gott! Nu kommer jag istället sätta mej på flyget hem till gamla Svedala, den andra maj. "Om du hade väntat till efter valet, kanske Le Pen kunde ha betalat din biljett hem" tyckte min kompis Guillaume innan första valomgången. Nu blir det ju dock inte aktuellt, varken från min eller Le Pens sida.


(Kanske skulle Sarkozy kunna betala min biljett istället.)

Men som pappa brukar säga: "Man ska alltid gå när det är som roligast" och det är väl det jag får göra då på onsdag nästa vecka. På Valborg håller vi fest med royalistiskt tema och några dar senare slår vi igen butiken för gott och åker hem.

Men det finns ju kvar, Paris. Man kan komma hit igen någon gång och äta baguette och pain au chocolat. Jag tror det blir bra nu med Sverige. Jag tror att Sverige kommer starkt vid den här tiden på året. Det ska faktiskt bli bra att komma hem till svennar och knoppar som brister.

Där jag bor bor det också många kineser. För några veckor sedan gick vi in i grisens år och från mitt fönster kunde jag bevittna Kinesparad, körsbärsblomster, fyverkerier och hur en massa gasballonger gång på gång slet sej från sina ägare. (Särskilt uppskattade jag en ballong i form av en häst som vajjade över himlen i vild gallopp.)



Jag ser på när ballonghästen lyckligt svävar mot sin undergång...

Språkförbistringar. Livets salt. De där små felen och missförstånden som ger våra samtal en ny, oväntad vänding. Här i France finns det gott om dem. Några exempel följer här nedan:

1) Jonathan, min nya, icke fransktalande kompis här i Paris, tyckte länge att det var lite märkligt att alla hela tiden önskade honom god resa då de tog farväl. ("Bonne journée" betyder ju "ha en trevlig dag", men är inte helt olikt "journey").

2) När jag här om dan berättade på halvdan franska om en servitör ("serviteur" tänkte jag att det måste heta) som jag pratat med, tittade min kompis Mathieu väldigt konstigt på mej och förklarade efter ett tag att "serviteur" betyder något i stil med "slav" på franska.


"This time we want you to fuck us very hard"

3) Min kompis Tobbe, som spenderat en hel del tid i Frankrike, satt på ett café och ville ha en croissant. Trots att han talar franska tänkte han på gifflar när han skulle beställa och sa: "Je voudrai une giffle s'il vous plat!" ("Jag vill ha en örfil, tack!")

4) Min vän Marie-Louise som var här och hälsade på berättade att hon under en vistelse i London gått omkring i en klädbutik tillsammans med en svensk kompis och kollat in olika kläder. "Den här var ju faktiskt ganska fin och den här var ju faktiskt snygg också" hade de sagt om och om igen, om en massa klädesplagg, tills butiksägaren hade rynkat sin panna och frågat: "Excuse me, why do you say: fuck this, all the time?"

5) Mitt femte och absolut bästa exempel berättades av min vän Micke som är här och hälsar på nu. Hans kompis jobbade på ett it-företag och hade någon sorts samarbete med frankrike. Under ett möte på engelska sa en av fransmännen, gravallvarligt: "This time we want you to fuck us very hard". (Det han menade var nog: "This time we want you to focus very hard".)

Under rusningstid är det alltid väldigt fullt i Metron. Man måste liksom tränga sej in i vagnen och gärna le och säga "pardon" medans man gör det, så att ingen blir arg. Om man någonsin hittar lite ledigt utrymme i nåt hörn av vagnen så kan man vara säker på att det är för att det sitter någon i närheten som 1) luktar kiss eller 2) är arg och galen.



Jag brukar alltid hinna glömma bort det där mellan varven och tränger mej lyckligt fram till det tomma hörnet. När jag känner kisslukten eller ser den galna uppsynen kommer jag plötsligt ihåg varför det finns tomma hörn under rusningstid. Shit de merde, som de säger i Canada.

Någonstans finns det ett hål i min lägenhet. Genom detta hål sipprar andra grannars rök och matos in så att det ganska ofta luktar fimp eller kinamat. Kranen droppar i köket men ingen vet hur man byter en packning. (Inte ens rörmokaren som var här idag vet, han fnös bara och tyckte att kranen, ja hela huset var skit!) Ljuden och avgaserna tränger in genom mitt englasfönster på femte våningen och springan i mitten av min hårda säng blir bara större och större för var kväll som går.

Ändå är det just det jag älskar! Att ingenting fungerar, ingenting är tillrättalagt. Jag är så glad att jag inte åkt till IKEA och köpt en ny, bekväm bäddmadrass till min säng. Jag är glad att handfatet i badrummet sitter löst och läcker, att gaslågan på spisen är 2 dm hög och att kalla vindar drar från köksventilen. "Varför?" undrar ni nu vetgirigt. Jo....

Jag har haft det för bekvämt! Jag är bortskämd och behöver tuktas! Jag har fått skandinavisk funktionalism med modersmjölken. Bott bra och bara ropat på pappa, Drott eller Stena fastigheter om det skitit sej. Jag har köpt det jag velat ha! Skaffat röd fondvägg och all kitsch man kan önska sej!

Det var hårt för en sån som mej att komma hit. Plågsamt att mötas av fuktskadade, kala väggar och parisisk lägenhetsstandard. Och kanske värst av allt: att upptäcka att ordet "mysigt" inte existerar på franska!

Jag har aldrig behövt vänja mej förut men nu har jag vant mej. Det är skönt att upptäcka att det går! Att man inte behöver skaffa sej allt för att må bra. Att det finns en alldeles egen charm i det halvdana, smutsiga och trasiga? En charm som ofta är mer komisk än det tillrättalagda och kanske därför rent av att föredra?

Hur som helst, ni som ännu tvivlar, jag försäkrar er: det finns ett liv bortom heminredning och doftljus, och det är ett helt ok sådant...ibland till och med mysigt...

Mathieu, Guillaume, Marion och jag tar en walk on the wildside...


Marie-Louise larvar sej i sin sovsäck...


Sammy och jag larvar oss vid Montmartre...


Hjertrud, jag och Cecilia, firar jul i hissen hos Cecilias farmor.


Tredjeadventsfika med glögg chez moi, observera adventsljusstaken som jag själv
tillverkat av en baguett... Två världar möts...

Chiara och jag i lustiga huset.

Jag jobbar alltså på Festival films de femmes i den parisiska förorten ”Creteil soleil”. Vi håller till i Maison des arts i den del av huset som ligger ovanpå fastighetens värmecentral och som, delvis på grund av värmen, kallas ”Le petit enfer” (Lilla infernot).

På mitt jobb utkämpas dagligen strider av varierande teman och seriositet. Under ett möte för några veckor sedan diskuterades rökförbudet som inträffade första februari här i frankrike. ”C’est le nouveau racisme!” fräste vår chef Jackie i vredesmod och alla rökare kring bordet nickade argt och höll med… Husets portvakt har vägrat att vika sej i frågan och ses fortfarande avnjuta sina cigaretter inomhus.


Florence och jag ser på när portvakten avnjuter sin cigg.

Här om dagen utkämpades en annan strid. För att förklara kärnan i motsättningen måste jag först förklara en annan sak. Jackies flickvän sedan 20 år tillbaks, är koreograf men tar stundom enklare fotojobb. Sedan den dag de unga tu blev ett har hennes självskrivna roll varit att designa festivalens affisch och katalogomslag. Ett stort problem är att hon har en förkärlek till naket, ett annat är att hon inte förstått att kroppsmålning möjligen var coolt för omkring 15 år sedan… När jag var här förra våren och hälsade på förstod jag inte riktigt när Sonia som jobbar här kommenterade förra årets katalog med att ”visst var den ful men tjejen på bilden var i alla fall inte naken”. Nu har jag förstått.

Så för några dagar sedan smög festivalens alla anställda in på kollegan Rogers rum (han var sjuk, en tjej som heter Fred och jobbar här menade att det var för att han var den första som såg bilden, dan innan) och tjuvkikade på årets festivalaffisch. Vi var alla skakade över årets resultat. Det var poserande naken kvinna, kroppsmålning, brittiska fanan på magen, (festivalen har brittiskt tema i år) ”s.k. punkfrisyr” och en tekanna i handen med filmremsor. ( films de femmes om ni själva vill se…) Ajajaj…inte alls snyggt, men säkert gött att runka till (kanske inte ens det!!?). ”This is the worst picture ever” sa någon, ”But this is what we are saying every year” sa någon annan…

Upprorsmakerskan Michelle bestämde att vi allihop skulle gå samman och totalvägra. Tillsammans konfronterade vi Jackie på hennes rum. Resultatet blev lite höjda röster och att alla i slutändan kom överens om att vi istället ska använda bilden som användes till pressutskicket (som alla tidigare hade tyckt var helt fruktansvärd). En naken tjej med brittisk flagga målad på sin mage men utan ”punkfrisyr” och tekanna. Kind of bad fortfarande alltså…

Efter vårt myteri har allt återgått till ordningen igen. Den nakna damen med tekannan fortsätter, helt utan kommentar, att dyka upp på hemsidan och katalogomslaget och ingen orkar länge bry sej. Teamwork i verklig demokratisk anda alltså…



Annars tycker jag att festivalen börjar arta sej. Människorna som jobbar här är roliga, engagerade, bittra, överambitiösa, trötta, lite av varje. Michelle, pressansvarig kanadensiska och ständigt lyrisk, ondgör sej över fransmännens likgiltighet i sammanhang då hon är just lyrisk: ”Oh la la, les francais, les francais!!!” Fred är fransk, sur och sarkastisk men hon är trevlig ändå på något sätt. Sonia är uppgiven, Jackie stressad, Nathalie har en outsinlig energi. Florence från Schweiz snackar nätdejting och får något längtande i blicken, Chiara, från Italien, berättar förtjust om italienska trisslotter där man skrapar kläderna av en kvinna, och ropar ofta "Mitica!". Christoph drar obegripliga skämt och tycker att jag är den enda med humor på festivalen, bara för att jag brukar le lite artigt när jag inte fattar.

Festivalens bästa behållning är min nyförvärvade vän Bernadette i lunchkantinen. En satt, blonderad tant som innan rökförbudet alltid hade en cigg hängande i mungipan när hon tillredde min Café creme. Jag försöker prata med henne då och då på min knaggliga franska och hon förmanar mej med höjt pekfinger, så som tanter överallt i hela världen bör göra: ”Il y a beaucoup de monde à Paris, fait attention, une jolie fille comme toi!!!”

På fredagar är hon extra gemytlig och bjuder alla på en chokladbit till kaffet. Sicken tant!

Först av allt vill jag passa på att önska hennes majestät drottningen en riktigt fin födelsedag. Leve hennes majestät drottningen, hon leve: hurra, hurra, hurra, hurra!


Drottningen tackar vänligt för uppvaktningen...

En annan nära stundande högtidsdag är julafton, (det är lätt att man glömmer det, den hamnar ju ofta i skuggan av dagens festyra, hehe) därför, kära människor vill jag även ta tillfället i akt och önska er en riktigt fröjdefull jul. Efter jul följer nyårsafton så varför inte på samma gång önska er ett gött nytt år, en god ny chans, en fräsch och obefläckad framtid…ta den och gör något vackert av den, det är ni värda!

Om ni vill kan jag även berätta lite om hur jag har det i frankernas rike. Jag bor alltså här i Paris och ”lever ut min franska sida” (som Kollektiv-Anna (1) uttryckte det)… Jag har hittat ett sunkigt kyffe vid Maison Blanche som jag med hjälp av en vinkande guldkatt, några ljusslingor och rätt inställning, har fått att verka riktigt trevligt. (Men jag har fortfarande ingen basker och har inte heller döpt om mej till Mimette…)

Jag jobbar på en kaotisk filmfestival där jag sakta men säkert lyckas tillskansa mej ansvarskrävande sysslor av varierande art. (Koka te, rätta människors engelska, arkivera film, mm…) Jag pluggar franska för en magister som kallar sina elever för petite chou chou (lilla kålhuvud/älskling) och gärna ömt lägger en hand på axeln till den han tilltalar.

De har så mycket här i Frankrike. De har artighet, kindpussar och parfymerat toalettpapper. De har även mycket hundbajs, ilskna bilförare (dessutom högljudda under dygnets alla timmar) och obestämda människors urin på gatorna. Det är en motsägelsefull plats (hello…parfymerat toapapper…) sällan har jag upplevt att människor är så belevade men på samma gång så lättretade. Vid varenda tunnelbanestation håller folk upp dörrar för varann och tackar ödmjukt, men om man betalar något billigt med en stor sedel så kan man räkna med en utskällning. (För övrigt är det väl ungefär, samma baguetter här som där…)

Jag har hittat några kamrater, två svennar, en kurd, en kenyan, en monte-negerian (heter det så?) och några fransoser som jag träffar vid högtidliga tillfällen. Ibland längtar jag efter otvungna möten, efter kollektivet och efter att Anna (1) klär ut sej till väg eller Fillifjonka och efter att Anna (2) säger något roligt på sin sävliga åländska. Och så längtar jag efter älsklingsvännerna och all den där fina kärleken.

Jag vet att det kommer, kompisar kommer ju när man minst anar det… I januari t.ex. flyttar min kompis Mathieu, från Lille, in i mitt andra rum (ja, jag har två rum!) och då blir det kanske lite fart på både sällskapslivet och franskan.

Imorgon ska jag fira jul med Cecilia, hennes tjej och hennes franska farmor och sen kör jag så det ryker…

Ha det fint nu, alla nära och kära!
Hoppas att er jul blir bra och att fantastiska saker sker under ert kommande år.
Bisous, Astrid

Go vanner.

Jag läste en rolig grej i DN på stan idag, appropå att bry sej om världen: "Svettig och road har du åsett (...) Daniel Boyacioglu skrämma upp några tillrättalagda TV4-programledare när han suggestivt, som den estradörpoet han är, upprepat strofer som: "Vit medelklass kan inte dansa, vit medelklass kan inte dansa..." (...)  inte ens tusen svältande barn har väckt programledarna ur sin försoffade tillvaro, som varken förr eller senare uppmanat sådan dementerande energi. "Kan väl inte jag rå för. Vadå klass? Jag har väl också haft det svårt?" Och: "Vadå inte dansa?""

Kära favoritmänniskor!
 
Jag vill skriva till er om något som känns lite jobbigt. (Kanske kan vi ge Killing-gänget hela skulden för att det tar emot att skriva om det, som min vän Anna säger: ”Om man skär i Killing-gänget med kniv kommer det inget blod, de är bara ironi rakt igenom”…)
 
Jag känner i alla fall att jag vill göra något för att förbättra situationen i världen. Jag antar att det låter en smula pubertalt att säga det men jag måste göra det ändå… Det är ju inte precis som att världen inte alls är i något behov av förbättring. Världen, eller jag kanske ska säga: jag, MÅSTE bli bättre!
 
Ahhh! Det måste bli slut på navelskåderiet! Det går inte att göra film om hur svårt det är att bli kär när folk ligger och dör och torsken fiskas ut. Eller? Jag vill inte smitta er med moralpanik men, ni fattar, det är ju ett problem. Varför har jag inte kommit på det här tidigare? Herregud, jag är ju 27, inte 15! Man behöver inte tänka särskilt länge för att komma på saker som inte känns rätt i samhället. Vi har, andra har inte, miljön suger och regnskogen skövlas.

 
(Jorden, den måste bli bättre)

En kompis (Cecilia) som pluggat ekonomi berättade en gång att hon hade en föreläsare som pratade om varför tillväxten i Afrika går så långsamt. Föreläsaren sa att en av de största anledningarna till att Afrika hamnat på efterkälken i världsekonomin är att man enligt tradition ska dela med sej till sin släkt om någon blir rik. Därför är det nästan aldrig någon som blir snorigt rik och som kan bygga upp industrier där andra, lite fattigare kan jobba. Även om jag inte kan supermycket om ekonomi så måste jag säga att det spontant känns osympatiskt att den sortens ekonomi som styr vår värld idag missgynnas av att människor delar med sej till andra. Am I wrong? Am I wrong?
 
MEN: det känns ändå som att det håller på att hända något. Mycket är dålig men folk börjar bry sej! Klimatet är ju som alla märkt en het fråga (ursäkta den olyckliga dubbelmeningen, hoho) men lust att förändra märks också på andra håll. Idag ringde två 18-åriga tjejer till ”Ring P1” och sa att tjejer måste gå ihop och börja stötta varann. Protestlistor mot museeavgifter, a-kasseförsämringar och public service's dekadenta förfall ramlar in i min inbox dagarna i ända...
 
Jag vill att vi lägger det här pusslet ihop! Låt oss starta en diskussion. Ingen av oss har väl några färdiga lösningar men att diskutera tillsammans är en början till någon sorts riktning. Vi måste förena oss! Ni som är intresserade av att delta i en diskussion kan höra av er till mej så gör jag en mejllista där vi kan diskutera.

Jag har också funderat på konkreta saker som jag skulle kunna förändra. Här kommer en lista på några av  de grejerna. (Okej, den är inte så lång men den kan bli längre om ni hjälper till.)

•    Bry mej mer om människor som kommer i min väg.
•    Säga ifrån om jag ser oschyssta grejer på stan.
•    Köp inte saker som är billigare än vad de borde vara. (Typ HM o ikea)
•    Om jag köper något, fråga om det är schysst tillverkat.
•    Skänka pengar till folk som har mindre än jag.
•    Handla på seconhand och loppisar.
•    Kolla i containrar och soprum om jag behöver något.
•    Res med flyg så lite som möjligt, helst inget (fast nu ska ju jag till France...hmm…)
•    Åk tåg istället för bil.
•    Cykla!
•    Byt till miljöel. (Om ni är intresserade kan ni läsa mer på: www.o2.se)
•    Köp ekologisk mat. Fråga affärer som inte har om de kan börja. (Om ni är intresserade kan ni läsa mer på www.ekoladan.se)
•    Sluta äta fisk (Om 40 år är all matfisk utrotad säger min kompis DN)
•    Ät inget kött.
•    Var feministisk. (Säg till killar som avbryter, prata aldrig med bebisröst, mm.)
•    Säg ifrån vid alla typer av diskriminering.
•    Fråga alltid efter Kravbananer om det inte finns.

Hoppas ni blir inspirerade och att ni inte tycker att jag är töntig...hehe...
Jobba på med KAMPEN tillsammans med mej kompis!
Kram A

Jag är inte en schlager

”Gift dig och du ska ångra det; gift dig inte och du ska ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du ska ångra båda delarna; antingen du gifter dig eller inte gifter dig kommer du att ångra båda delarna.” Tror ni att han har rätt?

”Förflyttning” är ett ord som ligger bra i munnen när vi snackar sommaren 2006. Det har varit ett evigt, underbart ambulerande hit och dit till olika platser som alla på något vis känns som hem. För att delge er mina upptäckter följer här en kortfattad sommarguide för alla er som vill bryta ny mark.

Morfar ( -mannen, myten, människan... ) på väg hem från sommarstället Skegarn.

Reclaim the sthlm! Stockholm är mitt nu. Jag äger det. Har tagit det tillbaka!

Förut hade vi något otalt, jag och sthlm. Jag var trött på hennes glasartade blickar vid Centralen och det empatiska förfallet. Snöslask och dålig hy. Allt det som hör sthlm till.

Men plötsligt börjar jag förstå poängen, jag anar mej till en renässans. Jag bodde hemma hos henne under ett par varma sommarveckor. Solen sken och alla såg glada ut. Jag träffade vänner och tjock släkt. Gästarbetade lite på mitt gamla jobb ”Hemstödsgruppen”. Mina filippinska kollegor i Pocahontaslugg lärde mej råa svärord på Tagalog och skrattade hela tiden jättehögt. Balkongfest med rosévin hölls i goda vänners lag. Det fikades, badades och relaxades.

 
Micke och Martin en helt vanlig dag vid Bergsundsstrand.

Plötsligt kunde jag se att det är här man skall ha sin sommarstuga! Sthlm min musa, min friska fläkt, sommarflirt, min blandning av sött och salt! Götgatspuckeln, du är min kompis, Högbergsgatan, min hood! Var har du varit alla dessa år? Allt är förlåtet!

Låt aldrig någonsin någon ta ditt sthlm ifrån dej igen!

Lite naket på Festival e'special i Bokenäs.